Nej.
Fint att se att jag har genomsnittliga fem läsare kvar! Jag kan gissa vilka det är och därför känner jag att jag kan skriva av mig här. Precis av samma anledning som jag startade bloggen. Jag kan inte sova, alls. Jag lider av ångest och panikattacker och får inte sova. Och om jag hade sovit nu hade mardrömmarna ändå väckt mig. Jag minns en gång när jag var sju år och sjuk med vinterkräksjukan, jag hade mamma bakom mig i soffan och en blå plasthink framför mig. Jag minns att jag mitt uppe i det hela skrek: "Jag orkar inte mer!!". Det är precis så jag känner nu - jag orkar inte mer. Fast värre. Ångesten sköljer hela tiden över mig som en våg i kroppen och lägger sig med en intensitet över bröstet för att försöka komma ut. Men den kommer inte ut. Eländet lägger sig innanför bröstkorgen och pirrar så intensivt att jag tappar andan och börjar gråta. Väldigt tyst, givetvis, för att inte väcka min älskling. Jag vill inte vara till besvär. Någonsin. Men jag måste be min läkare om starkare ångestdämpande.
