julihimlen

Idag har varit en sån där jobbig dag. Varför finns såna dagar över huvud taget? Jag har varit sjukligt trött och inte känt mig närvarande under hela dagen. Ingenting jag gjort idag har känts äkta, det känns som om jag har spelat teater hela dagen och låtsats vara någon jag faktiskt egentligen är. Men idag var jag inte alls på humör. Trött och likgiltig. Jag känner att jag behöver en förändring i mitt liv, men vet inte vad?

Dagens låt: Flightless Bird, American Mouth med Iron and Wine

Jag jobbar på dagis, och har gjort det i snart tre månader. Först vill jag börja med att säga att det är helt underbart - både barnen och mina kollegor är fantastiska och inspirerande. Idag vid lunch sa en liten flicka på fyra år;

"Jag ska bada ikväll"
"Åh, vad skönt det låter - det ska jag nog också göra!" svarade jag drömmande.
"Jaha, får du plats i ditt badkar?" frågade hon förvånat, men artigt.
"Ehm..ja, tro det eller ej."

HAHHAHAHAHA! Finns det något roligare än ärliga barn? De menar ju inget illa i alla fall. Som sagt - jag har det bra.

Den 19:e november ska jag och Emma se förhandsvisningen - midnattsvisningen, för New Moon. Jag räknar dagarna.



Finns det någon snyggare människa än Robert Pattinson? Mums!


Dagens låt: Boys don't cry med The Cure

I lördags, 24 oktober, intog jag och ungefär 9000 andra exalterade Musefan Hovet.

Halv åtta började förbandet spela, vilkas musik visade sig vara något av det sämsta jag någonsin hört. Nej förresten - det var det sämsta jag någonsin hört. Jag vet inte ens om man kan kalla det musik, det lät mest som en vinkelslip. Fruktansvärt. Jag funderade på att gå upp på scenen och dra ner han som spelade synt och låsa in honom någonstans där han aldrig mer skulle komma ut. Men, jag hade förmodligen blivit tagen på vägen, så jag gjorde inte det.

För övrigt var även scenen väldigt tråkig när de spelade - ingen speciell ljussättning osv., och jag började fråga mig själv om det skulle vara så när Muse skulle spela. Men NEJ! När Muse intog scenen förvandlades det som en kvart tidigare varit ett tråkigt helvete, till något av det mäktigaste ställe jag varit på - "Uprising" börjar spelas samtidigt som tre separata delar av den stora scenen höjer några av de mest musikaliska människor jag hört. Laserstrålar sveper över publiken, ända bort till de mest avlägsna bänkraderna. Fantastiskt. När Muse avslutade med en av deras mest kända låt "Knights of Cydonia", kunde jag inte förstå att det redan gått två timmar. Jag ville ha mer.

Trots denna oslagbara upplevelse, har konsterten inte fått speciellt bra kritik. I, exempelvis, dagens SvD, skriver Dan Backman;


"Det hade inte alls varit konstigt om en Brachiosaurus eller en Tyrannosaurus rex tagit klivet övfrån Globen-showen Walking with dinosaurs till Hovet. Tvärtom faktiskt, de gigantiska och noggrant konstruerade skräcködlorna matchar perfekt den uppblåsta, uråldriga 70-talsrock och spektakulära scenshow som Muse fyrar av. [...] Publikens bifall får konsterten att anta formen av ett massmöte med en hoppande och armviftande ståplatspublik. Att publikkontakten är usel och bandets utstrålning och scennärvaro är lika med noll spelar uppenbarligen ingen roll. Här handlar det om en lust att bli överkörd av hymnliknande sång, hårdrockiga riff och ett statiskt bankande."


Jag vill påstå att Backman går efter musiksmak, och inte några egentliga kriterier för konserter. Men jag var uppenbarligen inte den enda som tyckte att bandet och dess konsert var rent utav strålande, både i sång och framträdande.


Dagens låt (och min favorit): "Time is running out" med Muse

---

Uppdatering: Min vän Sebastian läste mitt inlägg ovan och tipsade mig om artikeln Martin Carlsson skrivit i Expressen  - LÄS på www.expressen.se/noje/musik/1.1756027/martin-carlsson-om-muse-man-blir-helt-vimmelkantig! Tack Sebastian (och Martin Carlsson), denna recension ger Muse rättvisa!

:)