julihimlen

om jag kunde veta hur hon kände
när hon korsade sina andetag i kaos
formade som ett sjukhus motorväg
hon har ett sår på sin kind från
pojken som aldrig önskade någon
som aldrig gick att bryta sönder

om jag fick känna hur hon kysste
för jag vet att hon kysser inte längre 
hon känner med fingrarna där de
en gång brände som om de faktiskt
fanns kvar och i hennes hjärta slår
fortfarande hans slag 

om jag visste hur hon kände när
hon skrev ner sina ord i en bok
som en psalm när tomma blad
blir till berättelser om den där
pojken som kanske kom alldeles
för nära tätt inpå 

men jag förstod att när vi knöt
våra fingrar och nästan rörde
vid varandra kom stunden
där jag alltid var ensam

jag hoppas du inte märker hur jag andas


http://kameratre.blogg.se/2010/february/utkast-jan-29-2010.html#comment

---

Hur kommer det sig att så många av mina vänner är fantastiska poeter?