julihimlen

Folk har börjat ifrågasätta mitt festande, andra uppskattar det. Men när det kommer till att människor i min närhet blir nästintill oroliga, börjar jag fundera över det själv.

Jag har, vilket jag inte har skrivit någonting om i bloggen tidigare, mått skit i över ett år. Och då menar jag verkligen jättedåligt, vilket jag har fått hjälp med nu. Under den tiden träffade jag knappt människor, inte ens mina närmsta vänner. Jag levde som i ett vakuum. Sov, jobbade, åt. Det var, för övrigt, under den här tiden jag skrev alla mina kritiska inlägg, och egentligen anledningen till att jag startade bloggen. När jag nu äntligen mår bättre, rättning - jag mår fantastiskt jävla bra - så älskar jag att gå ut, dricka lite öl, träffa nya människor, dansa och sjunga till sin favoritmusik.

Om man läser min blogg ser det nog värre ut än vad det egentligen är. Om det handlar om alkoholintaget, kan jag utan problem minska på det, men jag tror att det handlar om kontrasten för mina föräldrar - från att vara hemma varenda dag till att vara ute på äventyr nästintill varje dag. Det här är ingenting som stör min egentliga vardag med jobbet och familjen. 

Jag har kul.  Jag mår bra. Jag njuter av att vara ung. Var inte oroliga för mig - jag lever bara livet.






















Kärlek. Ni betyder allt för mig.