På väg till jobbet
Vad är det med svenskar och att sitta på det yttersta sätet bussarna?
Om man åker kommunalt får man ta att man måste lämna plats åt andra bredvid sig. Man kan inte ta upp två platser för sig själv, även om det inte är en fullsatt buss. Men sen finns det ju dem som sitter längst ut även då bussen är fullsatt. Det värsta jag varit med om angående detta var när jag en gång skulle åka till jobbet i vanlig ordning, jag mådde lite smått illa och bestämde mig innan för att sitta långt fram i bussen. Jag kan göra det då jag tar sju-bussen från mig, vilken inte ens brukar vara halvfull. Men, det kunde jag inte för att hela främre delen av bussen var full av "såna sittare". Det såg ut som ett skämt, en parodi på svenskarnas bussåkande.
Jag har länge funderat på att flytta till USA för att plugga eller jobba som au pair, ovanstående situation vill jag påstå gör det alltmer lockande att flytta till detta mindre skygga land. Ett land där man kan hälsa på en främling utan att få ett; "Eeh, känner jag dig eller?". Det som främst hindrar mig från att åka just nu är min rädsla för att jag aldrig har varit i USA, och jag vet inte hur pass markant kulturskillnaden kommer att vara - då syftar jag främst på jämställdheten. Om det är någonting som jag verkligen tycker är förnedrande är när man nedvärderas bara för att man är kvinna. Jag klarade till exempel inte av att vara i en förort till Murcia, i Spanien. Sonen i min värdfamilj skulle ta hand om mig där, men vi fungerade verkligen inte ihop - han tyckte att jag styrde och ställde, bara för att jag hade en åsikt. Kort och milt sagt om det. Någon som vet hur detta är i USA? Jag vill inte åka dit, kanske börjar vantrivas och då vara fast där i ett år. Visst, man kan välja att avbryta sin resa, men då har man betalat ett massa pengar i onödan, och så får man dessutom inte tillbaka despositionen på 2500 kronor. Hmm..tricky.
Inlägget skrev jag för övrigt imorse, därav rubriken.
Dagens låt: Jag får liksom ingen ordning med Lars Winnerbäck
nackskott på personer som sätter sig ytterst. Dock ser jag det som självklart att man sätter sig i en ledig tvåa. Varför sitta och trängas och andas okända människor i örat när man inte behöver.
Haha, alltså cartagena. Fyfan vilket ställe det var.
Håller med föregående talare. Man ska snällt - men aningen ironiskt - fråga om det finns plats på sätet bredvid fönstret. Det finns ingen som nekar en plats, dock är det aldrig så att personen själv väljer att flytta in. Nejnej, då ska man i princip kliva över hela sätet för att maka sig in till den lediga platsen. Idioter.
Angående USA, skiljer det sig från stat till stat. Dock är inte kulturskillnaden enorm - du lär inte uppleva det som du gjorde i Spanien. Som du redan sagt, är amerikaner ett otroligt trevligt folk. Alla hälsar, säger "nice to meet you" osv. Att folk tror att man är psyksjuk för att man ställer sig och dansar på stranden eller bara är allmänt glad och faktiskt visar det för allmänheten, existerar inte här på samma sätt som i Sverige. Kanske beror på vädret en aning, som också varierar beroende på var i USA man är någonstans. Sen är det klart att det finns nackdelar - många svenskar här upplever att det inte går att ha samma typ av djupa vänskapsrelationer med amerikaner, för att mycket handlar om yta. Man är trevlig och frågar hur folk mår, men sen lyssnar man inte så noga på svaret. Folk tendererar att ha många vänner, men inte någon de står riktigt nära. Dock tror jag att det är vanligare bland vuxna och inte folk i vår ålder.
Sen har jag börjat vänja mig vid hemmafru-fenomenet. Det är många kvinnor som inte jobbar, av den enkla anledningen att de inte behöver. Deras män tjänar så pass bra, dagis är dyrt - så varför jobba? Jag förstår logiken, även om jag tycker att det är helt sjukt. Börjar som sagt vänja mig, även om jag suckar lika högt inombords. Likaså blir man galen på inskränktheten: att folk inte verkar förstå att det finns en värld utanför USA:s gränser som kanske tycker och lever annorlunda. Det känns som om många har uppfattningen att de är överlägsna; att deras sätt att leva är det bästa, punkt slut. Man kan inte riktigt tänka steget längre, utan väljer att stänga in sig i en liten bubbla. Många verkar tänka så - trångsynthet helt enkelt.
Sen är det stora skillnader beroende på var i USA man är någonstans. Florida är kanske inte den stat som ligger i framkant när det kommer till att genomdriva nya regler, lagar etc som kanske är självklara för svenskar. Att flytta till Texas där huvuddelen är konservativa republikaner är troligtvis annorlunda jämfört med att flytta till en blå stat på östkusten. Oavsett var man står politiskt, vilka värderingar och intressen man har, går det att hitta andra människor som tycker likadant. Sen att det kanske nödvändigtvis inte är vad majoriteten tycker är en annan sak ..
Vilken lång kommentar det här blev .. Ville bara att du skulle veta vilken uppfattning jag har. Sen tycker jag absolut att du ska ta chansen. Finns det något sätt att lära sig om andra kulturer är det genom att resa. Det är jag helt övertygad om. Man kan läsa till sig information och bilda sig en uppfattning på så sätt, men att uppleva det är en helt annan sak. Först då kan man ju egentligen bilda sig en rättvis uppfattning (:
Ps. Tack för din kommentar. Det låter hemskt när du beskriver vädret; försök stå ut vintern och tänk på känslan när det övergår till vår - finns det någon bättre känsla? (: Jag saknar dig massor. Ta hand om dig. Tänk positivt. Jag finns här. Kärlek <3
